Dags för en uppdatering om vad som händer i valplådan. Har inte haft tid att sätta mej ner och skriva då det varit en hel del evenemang den senaste veckan här i Gislaved och dessutom kräver ju valparna och de vuxna hundarna sitt. I fredags så gick Gisledagarna av stapeln med massor av aktiviteter hela helgen och dessutom har det varit SM i kaninhoppning vilket vi givetvis var tvungna att besöka. 

  
             "Undrar vad detta är för konstiga saker? Måste provsmakas."

Alla valparna har nu öppnat ögonen och tultar bekymmersfritt runt i lådan. Man ser också en och annan svans som viftar! =) Vi kan också se små försök till att de vill börja leka med varandra. Igår provade vi att ge mat vilket uppskattades. Men vilken kladdig tillställning!? Vissa av valparna var liksom bara tvungna att stå mitt i fatet och när benen inte längre bär så kan man lägga sig ner och köra runt på magen. Blev en del städande innan det var rent och snyggt i lådan igen. Bonnie uppskattade verkligen tillställningen då hon fick äta upp resterna efter de små och dessutom fanns det ju en del som satt sig i pälsen på valparna som behövde städas upp! Nåja, övning ger färdighet säger man.

Idag har Orvar vår Lejonhuvade kanin fått komma ut på grönbete till dottern Antonias glädje! Vi har en lite kattsele som vi efter många om och men fick på den lille parveln och sedan bar det av i full färd genom trädgården. Orvar först och Antonia efter. Han njöt verkligen av att få rusa runt.   

Man brukar ju säga att gräset är grönare på andra sidan och Orvar ville kolla detta och far under staketet in till grannens trädgård. Efter lite om och men kunde han räddas tillbaks till våran trädgård och färden gick vidare. Undrar just vad vår grannar säger om våra djurs framfart i deras trädgårdar? För ett par veckor sedan var det aktion "fånga salukin" som befann sej i 2 trädgårdag bort. Blir liksom att försöka be såååå mycket om ursäkt samtidigt som man i full fart springer förbi deras fina trädgårdsland där salukin en minut innan lämnat sina tassavtryck... Ibland vill man bara sjunka genom jorden och försvinna. Tur att man står på god fot med de flesta av grannarna!   

Så, nu har jag slitit mej från valplådan för att uppdatera bloggen om vad som händer.=)

Två av de små valparna har gått bort tyvärr, men det var nästan väntat. Det är alltid tråkigt men ingår ju liksom i paketet.   Vissa saker rår man inte på.

Vi har ett par dagar i början stödmatat valparna men nu känns det som att de börjar komma igång och får tillräckligt med mjölk från Bonnie.

Bonnie har repat sej så pass att hon nu gärna tar lite svängar ut till köket och kollar läget. Det vi jobbbar på just nu är att få igång henne att äta. Jag fattar inte vad som hänt med min matglada springertik???? Öööööö, hon som alltid varit först vid matskålen. Vet att tikarna inte alltid äter de första dygnen men nu har det ändå gått så pass många dagar att hon behöver komma igång. 

Nöjet hon nu har och njuter av är att ligga bekvämt i våran säng.  Från sängen ser hon rakt ner i valplådan och det tycker hon är perfekt. Tänk vad matte och husse fick till det bra! =)

De andra hundarna tar det hela med ro. Precis som att de vet att nu behöver Bonnie ha det lugnt och tyst. Tibah tillbringar det mesta av tiden utomhus i trädgården. Hon har såååå mycket att stå i. Pinnar som måste malas ner till minsta beståndsdel, gropar som behöver grävas( kollar om man når ner till jordvärmeslangen), race runt trädgården det snabbaste man kan( uppvisning för alla grannar), myror som studeras, kolla omgivningen från studsmattan ( kan ju hänt något intressant hos grannen), jaga grannens katt ( den på utsidan av staketet och hon på insidan), flytta runt lite leksaker, gräva upp groparna som någon just fyllt igen, race igen o.s.v Hon är helt slut när kvällen kommer och vi äntligen får in henne.

Det är väl lite av vad som händer här just nu.

  
Oj vilken helg det här blev!? =) Vi trodde inte att valparna skulle komma så snart som de gjorde. Men hon ville nog överraska oss lite och satte igång på 58:e dygnet. Första valpen är född 00.30 på lördagen och kom utan några som helst problem. Bonnie såg ut som att hon gjort det här förut, skötte det mesta själv.

Nästa valp kom 03.20 sedan en till vid 04.00 och sedan hände det ingenting…och ingenting. Ut och promenera raskt, in igen osv.. Inget händer….Konstaterar att jag får ta kontakt med veterinären och denne tycker att jag ska försöka gå lite till med henne. Vid 08.46 kommer så äntligen en valp till, sedan är det stopp. Känner att hon fortfarande har valpar kvar och när inget hänt vid 11.30 så ringer jag igen och vi åker in med Bonnie och valparna.

När vi kommer in med Bonnie så gör de en röntgen och det visar sej att det finns 4 st valpar kvar i magen. Hon får värkstimulerande och Mika tar ut henne på en rask promenad och medan jag stannar inne med valparna så fått en värmedyna för att hålla sej varma. Ingenting händer här heller, veterinären tar blodprov för att kolla kalk och glukos värden, vilka är helt i sin ordning.

Hon sätts in på dropp och efter ett tag konstaterar veterinären att de får snitta henne….Hon förklarar även för mej att det kanske inte är så troligt att valparna lever längre då det nu gått 6 timmar sedan sista valpen kom…Vilket jag ju befarat… Vi sitter och väntar en bra stund innan de kan ta henne till operation och jag börjar nästan bli förbannad. Om det nu skulle finnas någon valp som lever så vill man ju få ut dom så snabbt som möjligt och påtalar detta för en människa som sticker in huvudet. Nåja vid 17 tiden kommer de och hämtar Bonnie och tar henne till op. Känns svårt att lämna henne till personalen. Nu finns tid att tänka och jag ser framför mej hur vi får åka hem med Bonnie och bara 4 valpar, varav en av dessa bara vägde 187 gram vid födseln och troligtvis inte kommer att klara sej.=( Vi passar på att vila ögonlocken ett tag eftersom vi vid det här laget varit vakna många timmar. Jag på golvet vid valparna och Mika sittandes på en stol. Mika somnar och jag befarar att han när som helst ska trilla av stolen när som helst. Rätt vad det är så tycker jag mej höra valpskrik!? Eller inbillar jag mej???  Plötsligt öppnas dörren och en skötare kommer in med en vagn, ja typ en sådan som man har bebisar i på BB och där i ser jag en valp som kravlar runt och skriker som bara den!! Blir jätte glad att få se att åtminstone en av dom klarat sej och samtidigt som jag konstaterar detta så lyfter skötaren på en handduk och säger ” Har aldrig sett på maken till livskraftiga och stora valpar som föds så här tidigt!”  och där ligger det ytterligare 3 valpar och kravlar runt!?!?

Nu fattar jag absolut ingenting…Här någonstans så säger skötaren att det minsann kommer att komma ytterligare en valp, för det var  5 st i magen på henne och inte 4!??! Här går allt över mitt förstånd. Jag skulle ju åka hem med bara 4 valpar och helt plötsligt är det 9 stycken????? Ekvationen stämmer inte i mitt huvud. Blir en stund av förvirring kan jag säga. Sedan kommer en enorm glädje över att valparna lever och jag är tvungen att ringa ”hundmormor” Rosita och ”hundfarmor” Lisa och berätta de fantastiska nyheterna, även de var ju inställda på att det kanske inte skulle gå så bra.

Så från kaos och förtvivlan över att det gått snett vänder det till total lycka!

När sedan Bonnie rullas in på rummet till oss så övergår lyckan till oro igen. Hon gnydde och försökte febrilt ta sej upp, blodig, blöt och påverkad av narkosen. Herre gud, vad har jag utsatt henne för tänker jag…

Skötaren, Mika och jag hjälps åt att torka henne ren och hålla henne på filten. Hon fryser och skakar och är i ett eländigt skick. Vi bäddar in henne i massor med filtar och har en värme dyna under henne. Sakta men säkert vaknar hon till och får valparna till sej.  Nu kommer lyckan igen!

När hon vaknat till ordentligt och valparna diat en bra stund så får vi äntligen bege oss hemåt igen. Bonnie liggandes inbäddad i filtar bredvid mej och valparna i en korg.

Fortsättning följer…..

Då har ännu en helg passerat och vi är i mitten av maj. Fattar inte vart tiden tar vägen?? Nu är det ungefär en vecka kvar till beräknat datum för valpningen. Valplådan är på plats och alla tillbehör införskaffade. Vi har valt att även denna gången ha valplådan i sovrummet den första tiden. Man kan ju hoppas att de små inte kommer att vara kolikbarn och skrika nätterna igenom!    Alla i familjen har tippat på hur många valpar det blir, kön och färg. Allt från 5 till 13 valpar!

I söndags var vi på den första riktiga utställningen med syskonparet Tibah och Dogge. De skötte sej mycket bra. Värre var det med mej som för första gången skulle ställa min egna saluki….. Hade prestationsångest för att gå in i ringen och ha massssor med salukifolk som skulle bedöma om jag var kunnig till detta….. Huj så jobbigt det var…..Ville bara hem till springer ringen där man känner de flesta och vet något så när vad man håller på med. Känns bättre att tabba sej i egen ras. Domaren vi hade var Kärdi Maret och hon pratade endast tyska som jag ju inte kan…..Även kritiken var skriven på tyska…Prata om att känna sej som nybörjare.=)
Nåja, övning ger färdighet säger man!

Igår hittade vi min Franska Vädur Gert-Arne död i sin bur…   Förstår inte vad som hänt honom??? Jag som i så många år tjatat om att få denna kanin och så går han och dör för mej?
Han blev knappt ett år så något gick ju tokigt med honom…Nåja livet måste går vidare med eller utan Gertis. Men saknaden kommer att bli stor efter en stor kanin.

På hundfronten är det som vanligt. Med andra ord ”Fullt ös, medvetslös!” Bonnie hon blir tjockare och tjockare! Inte så många veckor kvar tills valparna föds nu. Picasso han har fullt upp med att tukta saluki valpen. Han tycker att hon ska lära sej hur man uppför sej i en springer flock! =) Inte alltid så lätt att tukta någon som springer dubbelt så snabbt som en själv. Och dessutom retar en för det!   Albin han försöker hänga med i Tibah´s svängar men även han har insett sina begränsningar. Han är numera utsedd till lekfarbror åt Tibah. De två kan ligga ute på gräsmattan i timtal och leka med varandra.  Bailey hon är den som mest ligger och spanar på flockens aktiviteter, kan vara farligt att röra på sej för mycket.  Och någon måste ju se till att allt sköts på rätt sätt!

Vi har fått nya grannar som även de har hund. Närmare bestämt en svart Labrador "Zingo" som är i  samma ålder som Tibah. Dessa två har blivit kompisar och leker gärna med varandra. Labben han hänger ju heller inte med i hennes svängar utan får stanna till då och då för att vila lite.  

Snart har det gått 6 v. sedan Bonnie parades och nu finns alla synliga tecken på att hon är dräktig!   När man tittar på henne så ser man att det är en valpmagen och inte bara för mycket mat. Magen har liksom breddat sej bakon sista revbenet. Spenarna är alldeles röda och konformade. Hon är konstant hungrig och tigger som aldrig förr. Ifs så har hon sedan ett par veckor tillbaks tiggt mer än vanligt. Sophinken är ett ständigt offer. Så fort vi öppnar dörren till sopskåpet så är hon där med sin nos och kollar läget. Jag börjar nu också se att hon lungnat sej lite i sitt sätt.  Fortsättning följer.....

Måste ju passa på och berätta om Tibah´s bravader också. I morse när jag kom hem från mitt nattjobb så gick jag först en liten runda med hundarna och sedan hem och hoppade i pyjamasen, släpper ut Tibah en sista gång innan jag ska lägga mej. Kollar snabbt mailen och går för att ropa in Tibah.... VA??? Ingen valp??? Alla som vet hur snabbt en saluki tar sej fram fattar att då hinner man inte springa runt och leta morgonrock för att se respektabel ut inför eventuella grannar som kan se en. Nej, ut på altanen fort som attan och på med ett par tofflor, ner i trädgården och försöka locka till sej valpen som på något konstigt sätt hamnat på fel sida av staketet??!? Staketet är ca 130 cm högt.....På något sätt fattade hon nog att det blev fel och kom snällt fram till grinden och in i trädgården.... Såg framför mej hur jag var tvungen att springa genom grannarnas trädgårdar iförd endast pyjamas och gubbens tofflor på jakt efter en saluki som har en helt annan åsikt än jag om inkallning. (Inkallning för saluki inebär att då vänder man och drar ett extra varv.) Slutade bra denna gången i alla fall.

//Marica

Då är det dags att skriva av sej lite frustration men även glädje i hur det är att äga en Salukivalp. Valpar har jag ju haft många men Tibah hon slår alla rekord i att vara påhittig.   Vet knappt var i hennes påhitt jag ska börja?!
Okej vi kör väl från första veckan hon var här. Från den stunden hon kom till oss så var hela familjen förälskad i denna ljuvliga lilla söta sessa. Hon har ett feminint, sockersött uttryck som man bara smälter av. Hon var lungn och pejlade mest av omgivningen och undrade säkert vad det var för stora pälsmonster som rasade runt.    Sakta men säkert började hon lära känna flocken som utan problem tog henne till sej. (Till saken hör att Salukisar inte är något nytt för våra hundar då de från valpar fått hänga med Annas Salukisar.) Sedan var det slut på husfriden, om man säger så.   Som de flesta vet så är ju en Salukivalp ganska så hög på benen och det innebär ju att ett soffbord inte är några större problem att bestiga. Och ja, hon har prov stått på bordet ett x antal gånger. (Det har hon förövrigt lärt sej att man iiiiiiinte ska göra nu.) Har ätit upp en kaktus.(en utan taggar.) Ja inte hela på en gång, utan tagit ett bett då och då. Man kan ju inte göra slut på det roliga på en gång!   Skor, leksaker, hundbäddar mm har glatt provsmakats. Trädgården börjar likna en krater på månen då en viss liten dam har begåvats med grävmani....Studsmattan i trädgården är hennes nya offer. Hon har ett antal dagar gått och tittat på Michelle och Antonia när de hoppat och nog tyckt att detta skulle vara skoj. Problemet var bara - Hur fasen tar man sej in det är ett nät ivägen???? Jo då gör man så här - lägger sej i spanarposition och helt enkelt tittar och lär sej. (För det kan en Saluki göra ska ni veta! ) Och ja, nu hoppar hon obehindrat studsmatta också, med flickorna och utan flickorna. Grindar som ska stoppa hundar - No problems säger Tibah antingen hoppar man över eller så öppnar man dom. Beror på vilket humör man är på och hur bråttom man har.   Dörrar kan man också öppna, man krafsar inte med tassen utan man tar tänderna till hjälp. Hon vet att handtaget ska neråt och det fixar hon med tänderna?! Har ingen annan teori än att hon studerat hur vi öppnar dörrarna.
Salukiracing i trädgården är också en trevlig tillställning som man bjuds på lite då och då. Valpen får sina runt, runt, runt trädgården ryck. Och då springer man……Springrarna fattar ingenting. Albin har försökt att jaga henne, han har genat halva trädgården, men hur han än gör så kan han inte få fatt i henne. Han har gett upp hoppet. Han jagar henne lite ibland, tror mest att det är för att vara snäll mot Tibah!  
Ja det var en bråkdel om hur livet är med en Salukivalp. Hur vild, påhittigoch galen valpen än må vara så kan jag inte låta bli att älska henne för den personlighet hon har. 

//Marica